Vem tar ansvar om det krisar?

De flesta av oss har någon eller några gånger upplevt en kris. Det kan vara större eller mindre kriser. En del kriser orsakar vi själv och andra har vi själv svårt att påverka.

Mina personliga kriser har uppstått i samband med skilsmässor, arbetslöshet, ekonomi eller liknande. De kriserna har jag själv löst efter bästa förmåga. Ibland har det krävts stora insatser av mig och ofta har jag fått söka nya vägar här i livet. Att våga förändra och söka nya vägar är en förutsättning för att gå vidare. När alla nya pusselbitar har fallit på plats efter krisen så har resultatet blivit bra och över förväntan.

Men … vad gör vi då när krisen inte orsakas av oss själv eller i vår närhet? Vad gör vi när krisen uppstår pga politiska beslut – och när vi ser att den kommer rusande emot oss? Jag menar nu inte kriser i form av Putin, krig, brist på integration eller liknande. Nej, jag tänker på något mer grundläggande! Jag tänker på ett helt livsavgörande behov – vår föda!

Det finns de som förutspår att vi inte kommer att ha någon svensk mjölkproduktion om tio-femton år om den här utvecklingen inte bryts. Dagens politik motarbetar de svenska bönderna. Det går helt enkelt inte att få någon lönsamhet i verksamheten. För några veckor sedan läste jag om att vi kommer att få brist på smör och höjda priser på t ex glass. Orsaken är mjölkbrist!

Samtidigt läser jag om bristen på färska grönsaker i våra butiksdiskar. Bristen förklaras med kyligt väder, snö och översvämningar i Sydeuropa. BBC gick i förra veckan till botten med vad bristen beror på: Under vintermånaderna står regionen Murcia i Spanien för en stor del av Europas produktion. Men efter att ha upplevt de värsta regnen på 30 år är bara runt en tredjedel av åkrarna brukbara. Detta har inträffat samtidigt som en köldknäpp drabbat Italien, som i stället för att exportera grönsaker nu tvingas importera dem.

Den svenska självförsörjningsgraden på livsmedel sägs ligga på mellan 50 och 55 procent. Siffran är ifrågasatt, men klart är i alla fall att Sverige ligger på en betydligt lägre nivå än Finland, där självförsörjningsgraden är 80 procent. Sverige saknar också, till skillnad från alla våra EU-grannar, ett produktionsmål för det egna jordbruket, och ingen tar heller det övergripande ansvaret för matförsörjningen. Politikerna tycks inte inse allvaret i detta.

Vi har inga beredskapslager på livsmedel. Butikerna har bara små lager och likaså livsmedelsdistributörerna. De flesta lagren ligger på vägarna i lastbilar i transport från tillverkaren till butiken. Vad händer om vi får ett avbrott i dessa transporter? Orsakerna till dessa avbrott kan vara att andra länder inte har så stora lager att de vill eller kan dela med sig eller brist på drivmedel eller transportstrejker eller något annat. Vad avbrottet beror på spelar mindre roll. Det uppstår en kris när affärerna snabbt töms på färskvaror och restauranger måste stänga pga livsmedelsbrist!

Ett land som bara har 50 procents självförsörjningsgrad är beroende av andra länders välvilja och möjlighet att hjälpa. När detta landet utökar invånarantalet minskar självförsörjningsgraden och landet blir mer beroende av omvärlden.

Har politikerna insett vilken kris som kan uppstå om omvärlden inte levererar längre? När människor ,som är vana att gå till butiken eller en restaurang när de är hungriga  upptäcker att maten börjar ta slut då börjar de hamstra och roffa åt sig. Maten tar helt enkelt slut! När maten tar slut blir människor desperata. Risken är helt enkelt stor att anarki uppstår och kriminalitet uppstår.

Det är ju politiska beslut som ligger bakom den låga självförsörjningsgraden. De är de som har sett till att det blir mer lönsamt att lägga svenska fält i träda och importera grönsakerna. Det är de som har gjort det olönsamt att vara bonde!

Vilken beredskap har politikerna inför ett sådant skeende? Vilka förändringar skulle de kunna göra för att förhindra en sådan kris?  Vi har gott om vatten och gott om mark. Vi har också duktiga lantbrukare som idag går på knäna för att de har svårt att konkurrera med andra länder, som inte har samma djurskyddskrav eller miljökrav på sig. Om politikerna förbättrar villkoren för lantbrukarna så kan vi höja självförsörjningsgraden och därmed också förebygga en livsmedelskris! Inser de allvaret eller måste vi få tomma affärshyllor först?

Nu presenterar regeringen en strategi för hur det ska gå till, men med få konkreta åtgärder. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) talar om en ”historisk dag” i och med att det finns en så bred politisk samsyn om att svensk matproduktion ska öka fram till 2030. Målet kommer att gälla oavsett vilken regering som styr framöver. En luddig formulering som jag inte litar för mycket på. Hur ska politikerna kunna återställa det lantbruk som de genom sina beslut i princip har lagt ner?  Vi vet ju att politiker ”lovar runt men håller tunt”!