Åsiktskorridoren lever än!

Att lyssna på journalistiska argument är förvirrande och skrattretande. Jag försöker förstå … men det är svårt att förstå deras argument eller brist på sådana. Jag blir förfärad när jag hör vissa journalister tala om att de måste tillrättalägga vissa saker och att SVT inte borde ha direktsända debatter.

Naturligtvis tänker jag på Publicistklubbens senaste möte ”#pkdebatt – om debatten om debatten om debatten….” I programmet talar t ex Janne Josefsson om att kollegorna inte ville att UG skulle göra program om extremvänstern men hade tyckt att det var bra att han gjorde program om extremhögern.

Igår blev jag glad! Jag har varit blockad på SVT under 2½ år. Jag har inte kunnat skriva på deras chat eller kunnat delta i omröstningar. Jag har varit blockad sedan den tiden som de hade en öppen debattsida trots att jag har frågat dem gång på gång om varför. De har inte svarat mig! Men nu … igår gjorde jag ett försök igen! Jag kunde delta i omröstningen om vem som hade skött sig bäst i Partiledardebatten!

För ½ år sedan redogjorde jag, här i bloggen,  för varför jag blev blockad av SVT: Så här skrev jag då:

”Det var på våren 2014 med ett stundande riksdagsval. För mig var det självklart att informera mig och diskutera vad de olika partierna på sin agenda. Jag var engagerad i de dagliga debatterna på SVT Opinion. Men inga debatter handlade om valet. Det var bara fåniga ovidkommande debatter och ännu fånigare och mer enkelspåriga debattredaktörer (som tog bort alla kommentarer som inte stämde med den egna uppfattningen). En dag kom en debatt om män skulle få använda cityshorts i stan. Jag var ganska irriterad! Så jag skrev en kommentar om att vi vuxna människor faktiskt klarar av att diskutera politik trots att vi inte får välja vilka kläder vi vill ha på oss i stan. Så fortsatte jag med att tala om att kanske debattredaktörerna kunde lära sig lite om politik om de släppte fram en debatt om det stundande valet.

Det var då som jag fick mejlet!  Om jag inte höll mig till debattämnet så skulle jag bli blockad! Då lade jag in en länk till SVT:s morgonprogram där en proffstyckare samma morgon hade sagt att det kändes löjligt att diskutera cityshorts när vi hade ett viktigt val som var mer väsentligt att diskutera. Jag skrev också en kommentar om att en proffstyckare får säga detta i TV men jag hotas med blockering när jag säger exakt samma sak. Det var då som jag blev blockad! Enbart för att jag anser att män själv är kapabla att välja om de vill klä sig i cityshorts och för att jag ville diskutera politik.

Debattklimatet tillät nämligen inte vanliga människor att framföra politiska åsikter inför riksdagsvalet. Medierna skulle tala om för oss vad vi skulle tycka. Under tiden skulle vi ägna oss åt fåniga debatter som: Ska män få använda cityshorts i stan? Journalisterna utsåg sig själv till en elit som skulle ”utbilda” oss okunniga medborgare om hur de ville att vi skulle uppfatta verkligheten. Varje annan tanke bedömdes som rasistisk.

Sådant var debattklimatet för 2 år sedan och många försöker bibehålla det! Men jag vägrar att återvända till cityshortsdebatter!”

Idag när jag lyssnade på Publicistklubben så funderar jag på om det har hänt så mycket sedan ”cityshortsdebatten”. Det finns de som vill begränsa yttrandefriheten! Det finns de som anser att de har tolkningsföreträde på ordet demokrati! Det finns de som vill begränsa vanliga medborgares rättigheter att uttrycka sina åsikter! Det finns de som vill stänga ner sociala medier!

Var och en av oss måste varje dag försvara yttrandefriheten och slåss för demokratin!

Fanatism är farlig!

Hur botar man en fanatiker? Denna fråga har den israeliska författaren och samhällsdebattören Amos Oz tagit upp i sin bok med samma namn. Han säger också att fanatiker saknar humor och har därför svårt att se sina egna fel och kan därmed inte heller skratta åt dem.

De flesta av oss tänker att fanatiker är udda personer som t ex Stig-Helmer som nöjer sig med ett liv som brödrostkontrollanten som kan alla järnvägsstationerna i landet och kan rabbla tidtabellerna. Eller någon som vigt sitt liv åt frimärkssamling. Eller någon som detaljstuderat Elvis Presleys liv och försöker att bli en kopia av honom. Eller som Henrik Arnstad som kallar sig för historiker och ser fascister i alla gathörn och leker med pilbåge.

Men det finns andra fanatiska personer. Vetenskapsmän är ofta fanatiska. De ger inte upp! De har vigt sitt liv åt att lösa vissa gåtor. En del av dem friserar resultaten för att få glänsa som t ex Paolo Macchiarini Han opererade in syntetiska luftstrupar på människor trots att inga etiska prövningar gjorts. Han använde människor för sina experiment och 6 st av de 8 patienterna dog. Men det finns naturligtvis många seriösa vetenskapsmän! Vi ser ju detta varje år när Nobelpriset delas ut!

Det finns människor som är fanatiska i tron – tron på en viss religion eller en viss samhällssyn och/eller en viss politik. Det brukar talas om extremhöger, extremvänster och religiösa extremister. Men finns det inte fanatiker inom de andra politiska grupperingarna? Jo, naturligtvis! Jag skulle kunna räkna upp en mängd politiska fanatiker från alla partier. Ändå ägnar sig många journalister och övriga politiker åt att peka med hela handen åt den sk extremhögern!

Vad är en extrem egentligen? Egentligen är det en motsats till normal eller någon som faller utanför normen. Vem bestämmer vad som är normalt? Ja, det är oftast det som stora flertalet av oss tycker är riktigt, vanligt, genomsnittligt och vedertaget! En extrem person eller ett extremt parti gillas alltså inte av de flesta. Men vad händer då när ett land delas upp i 3 st nästan jämnstora partier? Under partiledardebatten vägrade statsministern fortfarande att inse fakta. Han kallar fortfarande ett av de tre stora partierna för extremister – nazister. Drar till med lögner och kränker en stor del av befolkningen – en helt normal del av befolkningen.

Nu går t o m den extrema Gruppen Expo – som tidigare har gått i socialdemokratiskt ledband – emot statsministerns påstående! Vi har en fanatisk statsminister som tror på partiets politik. Han glömmer att han faktiskt är statsminister för hela folket – till förmån för det egna partiets politiska agenda. Han talar om samarbete – men vill inte samarbeta med ett av de tre stora partierna. Han talar om människors lika värde – men SD:are är inte lika mycket värda som andra. Han talar om demokrati – men anser att SD:are inte ska vara med och bestämma. SD:are ska straffas, ljugas om och förlöjligas för att de var först med att framföra de åsikter som alla andra partier nu har anammat.

Vår statsminister är en fanatiker som är beredd att göra vad som helst för att behålla makten. Han är en extremist som är farlig för vårt land!