När jag var barn fanns det mammor och pappor. De flesta barn växte upp i en kärnfamilj mwd både mamma och pappa. Inte jag! Jag bodde med min mamma. Jag fick tidigt reda på att min pappa hade en annan familj och inte var intresserad av mig. Men jag hade morfar och fick senare en styvpappa. Jag hade min familj som alla andra.
Idag växer barn upp i en mängd underliga konstellationer. Två mammor eller två pappor. De kanske är provrörsbarn eller har haft en surrogatmamma. Problemen börjar redan på BB.
”Man kan inte annat än lida med BB i Kalmar, som ska försöka kommunicera om föräldraskap utan att någon blir kränkt. En broschyr med råd till nyblivna föräldrar har nyligen fått kritik för att den talar om pappor, som om alla familjer ser ut på det viset. Om det å andra sidan hade stått partners hade papporna blivit kränkta. Och oavsett om det står partners eller pappor, finns risken att ensamstående mammor skulle känna sig marginaliserade.”
Detta enligt en ledare i Barometern. Kränktheten vet inga gränser och allt beror på att det inte är självklart att familjen består av mamma, pappa och barn – att människor rubbar på naturens gång. De som själv ändrar på det mest naturliga blir kränkta! Varför? Vem tänker på det lilla barnet?
Det har tidigare varit viktigt att barn har både mamma och pappa samt att alla har en manlig och en kvinnlig förebild när de växer upp. Barn behöver kunna identifiera sig och kunna finna sina könsroller. Hur kan det lilla barnet göra det med 2 mammor eller 2 pappor eller föräldrar som påstår att de tillhör det 3:dje könet? Hur påverkas dessa barns framtid? Hur kommer samhället att se ut i framtiden när sådana individer växer upp? 
ulsansblogg 
Senaste kommentarer