En bortskämd svensk befolkning enligt socialdemokraterna

Att man efter ett långt liv under socialdemokratin blivit präglad av deras idéer borde vara ganska normalt. Att Löfvén och socialdemokraterna nu är besvikna eftersom den svenska befolkningen vänder dem ryggen kanske beror på deras nuvarande bristande förmåga att driva en politik som ligger i svenskens intresse. De bör nu ta skeden i vacker hand och inse att de inte är ett 50 procentsparti utan har halverats, då gäller det att kunna kompromissa med samtliga partier som sitter i riksdagen som fått väljarnas stöd i ett demokratiskt val.

Att jag  under hela tiden haft förmågan att ha en borgerlig åsikt och blivit sviken totalt vad det gäller både försvar, rättsväsende och och att våra samlade tillgångar då som beslut från sju partier ska delas med invandrare blir kanske för magstarkt. Vi har genom åren hört att vi ska INTE ha det amerikanska systemet med olika privata försäkringar. (lurade) Vi ska i sann demokratisk anda vara solidariska. Frågan är hur solidariska vi ska vara innan måttet är rågat. Ska vi i solidaritetens namn vara en socialbyrå för hela världens befolkning. Som man bäddar får man ligga, svenska politiker har inte bäddat med en ärta under madrassen senaste åren. De har bäddat med en BOMB, den bobben kommer snart att bisarra och förlorarna är alla som nu befinner sig i det svenska samhället. Att utlova löften om pensioner för de som inbetalt en premie enligt den svenska demokratiska modellen där löftena inte infrias är ett gigantiskt svek. Vi har utlovats efter ett rullande schema att var generation tar ansvar för kommande och att de äldre som har behov av en rimlig pension erhåller den utan att det prutas på den år efter år för att tillmötesgå andras intressen. Vissa teknikaliteter kanske vi kan lämna därhän när olika politiker har norpat av de här medlen, det kommer jag att återkomma till. Det är klart att ett nytt parti som SD växer ur den här myllan av oförrätter underligt vore det annars.

Men att landets statsministrar och en hel del andra politiker kallar de som opponerar sig för fascister finner jag mycket extremt. Kanske har statsministern inte kunskap om vad fascism är och då borde han kanske avgå.
I en rättsstat kallar man ALDRIG sina motståndare för fascister, det är något att tänka över om man råkar vara statsminister med stöd som i senaste valet av drygt 30 % av väljarkåren.
Att förnedra en stor del av befolkningen som INTE saknar kunskap är inte värdig en demokrati. Jag är politiskt obunden och svingar mitt svärd åt både höger och vänster.
Däremot är jag inte nådig genetemot de som i demokratins namn har utställt löften och dessutom under 50 år kräft ut enorma skatter och sedan sviker sina löften. Men det är klart att redan 1975 avskaffade en viss potetent både politikeransvar och tjänstemannaansvaret.

Tyvärr verkar politik vara en oädel konst där den som ljuger mest går hem med segern och en fet plånbok. Samvete tycks de här personerna lida brist på.

Skulle definitivt inte tro att en person som Birgitta Ohlsson håller med mig men det överlever jag nog.

Att fila till pusselbitar

Verkligheten består av människor med olika intressen och behov samt naturen som vi lever i. Politikernas största uppgift är att samordna dessa intressen och behov och att ta vara på våra naturtillgångar. Det är med andra ord små pusselbitar som ska fogas samman till en helhet. Det är ingen lätt konst det vet alla som har lagt pussel. Att hitta den rätta formen och den rätta färgen och bilden på pusselbiten är krävande.

Igår såg jag SVT Opinion. Det handlade om polisen och den nya polisorganisationens misslyckande. Hjälp! Jag skrev ju om det trygga Sverige för ett halvår sedan! Har verkligen ingenting hänt sedan dess? Jo, det har blivit värre!

Då hade vi fortfarande en väl fungerande polis i vår region. I mitt närområde fanns resurser och kunniga poliser som gjorde ett mycket bra jobb. Men resurserna har omfördelats och ”våra” poliser har skickats ut i landet för att bistå andra regioner. Samtidigt har vår region få fler problem med flyktingmottagandet.

Nu säger en av ”våra” mest populära poliser att han tar timeout från polisyrket. Samtidigt har 4 av hans kollegor lämnat yrket på senaste tiden. Han anger som orsaker att han känner missnöje med sitt jobb och att han inte har möjlighet att påverka sin arbetssituation, familjelivet har blivit lidande av att han jobbat varannan helg, han pekar också på bemanningen som minskat successivt under senare tid, den låga lönen och att han inte ser några möjligheter att prova på andra arbetsuppgifter inom polismyndigheten.

Vem blir lidande av alla dessa omorganisationer? Då det gäller polisen är det först och främst allmänheten som offras. Vi utsätts för större otrygghet. I andra hand är det de enskilda poliserna vars uppgift är att hålla ordning och att göra samhället tryggt. Naturligtvis känner de enskilda poliserna att de inte har tillräckliga resurser för att klara av jobbet.

De enda vinnarna är de nya cheferna som tillskansar sig mer makt och större lön. De lever inte i samma verklighet som allmänheten och/eller enskilda poliser. De lever i sin egen bubbla och ägnar sig åt att fila om verklighetens pusselbitar för att de ska passa in i den nya organisationen! Passformen blir si och så men vad gör det?