Skolreformer utan lokaler

Nu var det dags igen! Jag undrar vad de tänker med och om de tänker överhuvudtaget – regeringen! Fridolin säger att de har bara ansvar för skolreformer. Kommunen har ansvar för skollokaler eller bristen på sådana.

Jag läser om bristen på skollokaler gör att kommunerna måste bedriva undervisning i baracker. Kommunerna har fått påbud om ökad byggnation och ökat mottagande av flyktingar och krav om skolor. Men har kommunerna fått ökade resurser till detta? Det är så lätt för regeringen att avhända sig ansvaret för lokaler till kommunerna. En skola bygger inte sig själv bara för att det kommer 50 eller 100 nya elever. Nu har kommuner löst detta genom att sätta baracker på skolgårdar och därmed minskar utomhusytor för eleverna. En del skolor har också utökat antalet elever per klass. Det sista innebär ju att varje lärare har fler elever som kräver uppmärksamhet och att fler elever får samsas på en mindre yta. Det blir helt enkelt trångt i klassrummen som är byggda för 25 elever men måste rymma 28-30 elever.

Men sådana petitesser bryr sig inte regeringen. När de bestämmer om nya reformer så måste kommunerna bara verkställa – om de har resurser eller ej! Att bara bestämma och inte bry sig om konsekvenserna tycks vara denna regerings motto! Vem får lida pga denna inkompetens – eleverna?

Kanske undervisningen i svenska skolor i fortsättningen kommer att bedrivas på detta sätt – i bristfälliga lokaler, utan skolbänkar och övriga skolmaterial? Dessutom saknas det ju examinerade lärare. Var det inte Fridolin som skulle rätta till den svenska skolan på 100 dagar?

Vilken bild skapar medierna?

Semestern är slut och många börjar jobba idag. Medierna har de senaste dagarna kommenterat detta. Jag blir fundersam om vilken bild de försöker skapa. Är det medvetet eller är det bara förmedling av den egna dåliga attityden till arbetet och till pengar.

Det började med en artikel om den ångest som infinner sig över att börja jobba om några dagar och hur människor ska förbereda sig inför detta. Vadå ångest? De flesta människor har vilat upp sig under semestern och tycker att det blir skönt att börja jobba igen, träffa sina arbetskamrater och återgå till vardagen. Så har det alltid varit för mig och så har människor i min omgivning sagt. Har artikelskrivaren själv ångest över ett vardagligt liv? Gillar inte vederbörande sitt jobb? Är det dennes egen ångest som ska projiceras på resten av befolkningen?

Sen kom artikeln om hur arbetsgivaren måste vara snäll mot alla ångestladdade medarbetare som återkommer från semestern. Arbetsgivaren ska erbjuda medarbetarna något roligt – en morot – så att de känner sig välkomna tillbaka till jobbet. Denne ska inte heller kräva för mycket av de anställda de första dagarna. Men snälla artikelförfattare! Det handlar inte om vuxendagisverksamhet! Arbetsgivaren betalar sina medarbetare för att de ska utföra vissa tjänster. Denne betalar inte för att få gullegulla med de anställda.

Medierna spekulerar också i hur barnen ska klara av att komma tillbaka till förskolan. Hur barnen ska förberedas och vilka problem som kan uppstå. Varför förutsätter de problem? Varför kan de inte tänka sig att barnen tycker att det är roligt att träffa kompisar, förskolepersonal och återgå till vardagen igen. Barnen har kanske stressats med en mängd aktiviteter under semestern och behöver lugnet i vardagen?

En annan dag satt psykologen i TV och talade om alla trasiga familjerelationer som har kommit till ytan under semestern. En annan dag talade psykologen om vardagsstressen – att hinna med att kolla jobbmejlen under semestern samtidigt som barnen kräver uppmärksamhet.

Idag hörde jag något om hur vi ska få ordning på ekonomin efter semestern. Med andra ord vill man påskina att alla slösar bort sina pengar och lever över sina tillgångar på semestern. Är det den egna slösaktigheten som ska överskrivas på resten av befolkningen eller tror de att svenska folket är slösaktiga?

Vilken bild är det de försöker förmedla? Vill de göra befolkningen till offer under vissa strukturer skapade av arbetsmarknaden? Vill de vara eliten som ska tala om för oss hur vi ska uppleva livet? Vill de ge oss dåligt samvete för att vi inte känner ångest och stress? Vill de tala om för oss att vi inte ska tycka om att arbeta? Vill de bara propagera, lobba och sprida kaos?

Eller kan det vara så att mediemänniskor själv har en dålig struktur i sin tillvaro? Har de inte själv hittat de små vardagsknepen som gör livet lättare? Om de själv är ostrukturerade så behöver de inte projicera detta på resten av befolkningen. Svenska medier ska inte fungera som psykoterapi åt ostrukturerade journalister! Speciellt inte som de får betalt för att vräka över oss denna sörja!