Vårt land är i kris

Vårt land har under många år befunnit sig i kris. Många medborgare har förstått och sökt lösningar. Men alltför många har vägrat att inse vad som har hänt med vårt land.Att förstå de olika faserna inom krishantering gör det lättare att förstå varför vi reagerar så olika på det som händer med vårt land.

Vi har levt i ett tryggt homogent land där de flesta av oss har följt våra gemensamma lagar och förordningar. Vi har haft ett gemensamt mål att sträva efter – vår välfärd. Men något hände …

Lilla Sverige skulle bli en humanitär stormakt som skulle dela med sig av välfärden till hela jordens befolkning. En vacker tanke! Men när det krävs att svenska skattebetalare ska betala detta då inträffar något med den lugne timide svensken.

Då inträffar den första fasen i krishanteringen förnekelse. Då börjar de flesta tycka-synd-om! Vi måste ju hjälpa! det är bara främlingsfientliga som inte vill hjälpa! Vi är ju så rika och måste dela med oss! Skäms, skäms, skäms! Det finns inga problem med att dela med sig så länge som vi har VVV. Bara vi har råd med fredagsmyset, platt-TV:n och Thailandsresan så …

De flesta av oss har passerat förnekelsestadiet. Vi har sett att vår välfärd har naggats i kanten. Vi har förstått att vi måste gå vidare och göra något konstruktivt. Det går inte att sitta stilla med armarna i kors medan vårt land och vårt välstånd förstörs. Men alltför många befinner sig fortfarande i förnekelsefasen. De vägrar se följderna av tycka-synd-om-politiken!

Vi som förstod gick in i nästa krishanteringsfas  ilska. Vi blev arga på politikerna som har försatt oss och vårt land i detta tillstånd. De flesta av oss började strida – med ord! Vi debatterade med de som fortfarande förnekade. Vi trotsade åsiktskorridorer. Några har fått lida för att de har försökt att tala om missnöjet med hur makten förstör vårt land.

Andra visar sin ilska mot dem som inte förstår att vi måste ”tycka-synd-om”. De demoniserar dessa nya krafter som vill ha kvar välfärdslandet. De slåss med näbbar och klor för de förnekar fortfarande att de hade fel och att de håller på att förstöra vårt land. De vägrar att acceptera! De är beredda att göra vad som helst för att bibehålla makten och den inslagna vägen. Lögner och förtal har blivit vanliga inslag i detta.

Men när ilskan inte räcker till så börjar köpslåendet. Vi minns förhandlingarna som gick ut på att utestänga de som inte vill förstöra vårt land. SD ville sitta i riksdagen för att de trodde att de skulle kunna påverka i demokratins anda. Men de möttes av DÖ. För här skulle köpslås om vad som helst enbart för att stänga de ”fascistiska” krafterna ute.

Så börjar verkligheten komma ikapp. Det väller in flyktingar över våra gränser, bostäder saknas, kommunerna tvingas att ta hand om trots att de inte klarar av det, tältläger, vapenanvändning ökar, sexuella trakasserier, våldtäkter, mord, upplopp, … Då kommer depressionen. Alla känner uppgivenhet och nedstämdhet. Ingenting blev som det var tänkt. Tycka-synd-om-människorna börjar vakna ur sin dvala. De förstår inte hur det kunde bli så här. De förstår inte att de kunde ha så fel.

De som förstod känner en uppgivenhet ”vad-var-det-vi-sa”. Varför lyssnade ni inte? Vad kunde vi ha gjort för att ni skulle lyssna?

Nu börjar acceptansen. Det är många ”vi-har-ju-tyckt-så-hela-tiden” men vi ville ju bara motarbeta ”fascisterna”. Vi måste acceptera att verkligheten har kommit ikapp oss – och att ingenting blev som någon hade trott. Det blev värre!

Vi måste åtgärda den uppkomna situationen – nyorienteringen.. Nu kanske alla krafter kan enas och försöka göra om och göra rätt? Nu måste alla vakna och göra sitt bästa av den uppkomna situationen. Vi kan inte lösa den genom att ”kasta skit” på varandra. Nu måste vi stå enade om vi vill rädda vårt land! Det blir en svår tid med helt nya förutsättningar. Men vi kanske lyckas att rädda vårt land och gå vidare? Det hoppas iallafall jag!

Varför används inte kunskaper?

Det har talats så mycket om att vi lever i ett kunskapssamhälle där utbildning och information är viktigt. Är det bara tomma ord eller … Vi har ju kunskaper om vår historia men hur använder vi dessa kunskaper?

Igår kväll såg vi på ett TV-program om vikingarna. Egentligen innehöll det inget nytt – mer än att vikingarna åkte ut i världen långt tidigare än vad som sagts förr. Naturligtvis framhölls i programmet att vikingarna var några råa sällar som åkte ut i världen och plundrade, tog fångar och sålde dem som slavar. Men vikingarna var ju också skickliga hantverkare. De byggde sina fartyg. De fällde stora ekar, gjorde plankor och byggde sina fartyg och satte segel på dem – allt med handkraft. Många människor skadade sig och fick sätta livet till i skeppsbygget.

Varför byggde man dessa skepp? Var uppsåtet att åka ut och plundra? Var det äventyrslust och upptäckarlust? Var det för att hitta någon bättre plats att bo på? Var det för att idka handel – sälja överflöd och köpa mer behövliga varor? Vi kan ju bara spekulera i deras motiv. Men vi kan dra lärdom av historien. Vi kan ta fram  det positiva och det negativa,  jämföra med dagens situation och utifrån detta göra våra val.

Alla de som säger ”allt kommer utifrån” kan aldrig förneka att vikingarna var skickliga skeppsbyggare. Om de inte hade varit det så hade de aldrig kunnat åka ut på sina handels- och plundringståg!

Till alla de som säger att ”vi har har ingen kultur” vill jag säga att vi har hantverkskultur. Dessa hantverk har också förfinats med hjälp av vår upptäckarlust. Vi har gjort verktyg och utvecklat mekanik och teknik. Naturligtvis har vår utveckling influerats utifrån. Alla de som kommit tillbaka, från sina fartygsfärder till andra kontinenter, har också haft med sig nya kunskaper hem. Vi har använt dessa kunskaper till att utveckla nya saker utifrån våra behov och förhållande. Det är detta som är vår kultur och som vi ska vara stolta över!

Men med vår utbildningsnivå, våra kunskaper och tillgång till information så tycks inte makthavarna, medierna och en alltför stor del av befolkningen ta vara på historiska kunskaper. De ser inte de moderna vikingatågen! De ser inte att historien upprepar sig. Men nu kommer inte äventyrarna från kalla Norden. Nu kommer de från Mellanöstern och drar norrut! De vill ta för sig av vårt land och plundra det. Men det är inga handelsresor som de gör. Några kan erbjuda oss ny kunskap – men det är få. De flesta vill bara leva på vår bekostnad och ta för sig av det välstånd som våra förfäder har kämpat för. Vad gör beslutsfattarna för att hindra detta rofferi?