Det svenska samhällets förfall.

Kan det bero på svenska politikers inkompetens ?

Nu var jag elak. Klart att de som tänker åt svensk befolkning inte kan göra några felsteg.

Eller kanske beror det på att de saknar självkritik och är inte är lika felfria som de novisa medborgarna som de anser sig själva att överträffa i kompetens.

Det som skapas i Sverige är inget som svenska politiker ska ta åt sig äran av.  De nyttigheter som skapas i det svenska samhället är det svenska civilsamhället som skapar.

At fördela andras monetära resurser innebär ingen kompetens. Som Chursill sa demokratin är för djävlig tyvärr har vi inget bättre system.

Att Alliansen med okunniga småflickor som Batra, Annie, Ebba och en trött Janne ska stå emot socialdemokraternas dårskaper är för mycket begärt. Kompetens är inget man kan erhålla under ett antal decennier.

Vi som på grund av politiska oanständiga politiska beslut kommit till korta vill faktiskt ha ett ord med i laget.

Den svenska nationen kommer tillkorta med den avsaknad av politisk ledning som finns för tillfället.

Att hota svensk befolkning med Putin när vi översvämmas av muslimer inger inget förtroende.

När ska svensk befolkning resa sig och inse att de blivit bedragna av sina egna företrädare ?

Men när 87 % av befolkningen inte inser sitt bästa utan litar på manipulerande politiker har vi fått nuvarande situation.

Det tåls att nämnas återigen att när den svenska statsministern kalla kritiker för fascister har vi förlorat demokratin  i det svenska samhället.

Vilken kompetens har de?

 

Likhet inför lagen! Alla ska bedömas lika oavsett börd! Dessa honnörsord har jag uppfostrats med. Men… hur fungerar det egentligen? Bedöms vi lika?

Migrationsverket lade fram en internrapport förra veckan. På 1990-talet avgjorde en tjänsteman tre ärenden per vecka. För tio år sedan hade siffran sjunkit till två. I dag fattas beslut i ett ärende under samma tid. Men under denna tid har också beslutsordningen förbättrats. På 1990-talet fattade utlänningsnämnder bestående av politiker besluten. I dag är det domstolar. Det betyder att kraven på beslutens kvalitet skärpts väsentligt. I svensk rättstradition gäller också att avslag ska vara betydligt mer underbyggda än bifall. Avslagsbeslut är mycket komplicerade, de ska tåla en domstolsprövning och Migrationsverket har också en utredningsplikt enligt förvaltningsprocesslagen.

Under tiden har en värderingsförskjutning skett hos Migrationsverkets ämbetsmän. Enligt de högre cheferna sätts inte alltid juridiken i fokus utan handläggarens egen definition av mänskliga rättigheter väger tungt. Det finns till och med handläggare som vägrar att fatta avvisningsbeslut. ”Beslutsångesten blir dem övermäktig”. Handläggarna använder helt enkelt tycka-synd-om-argument istället för att använda sakskäl! Många unga handläggare tänker kanske mer på sin personliga karriär och befordringsgång än på om deras beslut är riktiga. Att få en mängd överklagande på sina beslut gynnar inte deras egen sak.

Migrationsverkets interna rapport vittnar alltså om att en ny typ av normstyrd tjänsteman som väger in egna tolkningar av vad som är moraliskt rätt har tagit plats i den offentliga förvaltningen. Men kan ämbetsmän/kvinnor frikopplas från saklighet, opartiskhet och lagar? Ger inte dessa normer och egna tolkningar ett rättsosäkert samhälle?

För mig känns det som om alla snällister skapar ett odemokratiskt samhälle. De spottar ju på våra lagar och ger signalen att ”Sverige är de laglösas land”. Jag anser att dessa handläggare – som väver in egna värderingar i sina beslut – begår grova tjänstefel och borde få sluta sin tjänst med omedelbar verkan. Cheferna borde ta sitt ansvar och avgå! Vilka direktiv har egentligen Migrationsverket fått av regeringen?

Vi ser samma normförskjutning inom en mängd andra områden: polisen som inte klarar av att hålla ordning i samhället pga att egna värderingar (eller Eliassons) får råda. Domstolar som dömer mildare då brottslingen är migrant. Politiker och medier som ser mellan fingrarna då det gäller migranter. Det tycks råda olika lagar i utanförskapsområdena än vad det gör i övriga Sverige. Acceptansen hos vissa för kvinnor och män behandlas olika, sharialagar, förtryck, tvångsgifte, könsstympning, osv är stor.

Är de svenska lagarna enbart skrivna för oss svenskar? I ett av de mest jämställda länderna tillåter snällisterna parallellsamhälle! Vilken kompetens har snällisterna i sin tjänstemannaroll?  Existerar begreppet likhet inför lagen?

Tänker de på patienterna?

För några dagar sedan släppte vårt landsting en bomb! 79 av sjukhusens sommarstängda vårdplatser förblir stängda oktober månad ut. Frågan är om de någonsin kommer att öppnas.

I ett långsmalt län är det långa avstånd – Kalmar län – och här blir konsekvenserna  förödande! Norra delen av länet drabbas! Vi har ett väl fungerande sjukhus och sjukhuset har blivit utnämnt som det bästa småstadssjukhuset några gånger. Vi har korta väntetider och det kommer människor från hela landet till vår ortoped. Varför satsar inte landstinget längre på vårt sjukhus?

Argumentet är framför allt att sjuksköterskebristen är stor och kostnaderna för att hyra in personal blir för hög. Detta har varit en tickande bomb under mycket lång tid. Pga  dålig personalpolitik väljer fler och fler sjuksköterskor att arbeta hos andra arbetsgivare. Sjuksköterskegruppen är stor kostnaderna för inhyrd personal har inte minskat – trots försök.

Nu väljer landstinget att stänga vårdavdelningar pga kostnadsläget. Men vem tänker på patienterna? Även en småstad – med ett stort inslag av industri – behöver vårdavdelningar. Det vore kanske billigare för landstinget att förbättra arbetsvillkoren och höja lönen för personalen än att låta patienterna drabbas. För det är ju så! Patienter drabbas när de måste åka 10-15 mil för att få en vårdplats på ett sjukhus. Anhöriga drabbas när de inte har möjlighet att besöka den sjuke eller nyopererade.

Politiker tycks inte se oss som människor. De har glömt bort vad som är viktigast här i livet nämligen att vara frisk och må bra. Jag mår inte bra om jag måste oroa mig för en sjuk anhörig som befinner sig 10-15 mil bort. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan. Dessutom tror jag att patienten får bättre omvårdnad på ett litet mer ”familjärt” sjukhus!