Jag har ofta under det senaste årtiondet funderat kring vilken nytta feminismen gör! Tidigare har jag räknat mig själv som feminist. Men något hände i början av 2000-talet. Det var då feministerna blev själviska och glömde bort de svaga förtryckta kvinnorna… Eller … var det så?
Den första vågen av feminism uppstod i slutet av 1800-talet. Det var överklasskvinnor som kämpade för rätten till utbildning på universiteten, för rätten att själv få bestämma över sitt liv och sina förmögenheter. De brydde sig inte om de ”vanliga” kvinnorna – de som jobbade som hembiträde, mjölkerska, tvätterska eller liknande. Nej, de ville bara förbättra villkoren för sin egen klass.
Men … den kvinnliga rösträtten? Detta brukar vara ett av feministernas argument. Tja, de kunde driva igenom både högre studier och rösträtt för att män ansåg att detta var ett helt riktigt krav. I Sverige fick kvinnorna rösta för första gången i riksdagsvalet 19 september 1921.
Under 1920-talet genomfördes betydande förändringar för kvinnorna. Nu uppnådde de laglig jämlikhet i många länder. Båda världskrigen förde kvinnor in i de traditionellt mansdominerade yrkena. Kvinnorna höll igång industrin och lantbruken medan männen var inkallade till att försvara landet. Detta inspirerade kvinnor till att eftersträva jämlikhet. Efter kriget förlorade dock många kvinnor de arbeten som de fått under kriget. De blev tvungna att lämna sina arbeten till förmån för återvändande soldater. Men kvinnliga grovarbetare fortsatte att arbeta inom lantbruket och traditionella kvinnoyrken.
Män hade dock insett att kvinnor kunde utföra de flesta jobben lika bra som de själva. Därför blev det en självklarhet att män och kvinnor skulle ha samma villkor. Män och kvinnor jobbade tillsammans och byggde upp vår välfärd.
Den andra vågens feminism som kom på 1960-talet, kämpade för total social och ekonomisk jämlikhet, eftersom likhet inför lagen redan uppnåtts i de flesta länder. Ett av de främsta målen för denna rörelse var kvinnors tillgång till preventivmedel, något som var otillåtet i stort sett överallt fram till 60-talet. I och med lanseringen av p-piller försökte feminister göra dem så tillgängliga som möjligt. Många hoppades på att detta helt skulle befria kvinnor från bördan av oönskade graviditeter, de ansåg att kontroll över fortplantningen var nödvändig för fullständigt ekonomiskt oberoende från män. Aborträtten var alltså ett av de viktigaste kraven, detta var dock en svårare målsättning på grund av de djupa meningsskiljaktigheter som fanns i den frågan världen över. Än i dag är rätten till fri abort kontroversiell i många delar av världen. Denna våg har också kallats för den sexuella revolutionen -kvinnligt bestämmande över den egna sexualiteten.
Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Dessa kvinnor kom ofta från överklassvänstern. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen; männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa, laga mat och vara sexpartners. Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet började en ny kvinnorörelse växa fram. Begreppet feminism användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks attityder. Det var då som nu en liten grupp egoistiska kvinnor som utgav sig för att företräda alla kvinnor!
Under 1990-talet upplevde feminismen en renässans. Det var då som tredje vågens feminism uppstod. Många politiker och partier kallade sig feministiska men feministerna blev om hur en feministisk politik skulle drivas och i Sverige bildades 2005 Feministiskt initiativ som en motreaktion.
Det var då som jag vägrade att kalla mig för feminist längre! Det var då som jag tyckte att nu får det vara nog med att överklassen ska diktera alla kvinnors villkor! Vi lever ju i ett av de mest jämställda länderna. Då kan jag inte hålla med en feminism som egoistiskt formulerar krav enbart för att tillfredsställa egna intressen!
För mig är frågan så mycket större! De finns ju mängder av kvinnor i världen som är förtryckta. De finns även här i Sverige – i våra förorter och bland invandrarkvinnor. Men dessa kvinnor är inte feministerna intresserade av. Istället så tänker de som Bilan Osman:
”Alternativ till kvinnors trygghet är feminism. Det är genuspedagogik i skolan, det är mer resurser till kvinnojourer. Det är förändringar av strukturer, omkullkastande av system som i generationer gynnat män. Det är att fördela makt och resurser. Det är att sluta göra våld mot kvinnor till en kvinnofråga.”
Dagens feminister vill ha makt och omkullkastar allt som har byggts upp gemensamt under de senaste 100 åren. De vill ta bort könsroller och ha genuspedagogik i skolorna. Eleverna ska fostras i jämställdhet. Men den jämställdheten har vi – utom i utanförskapsområdena. Men Bilan och de andra feministerna anser att alla problem som finns i samhället löses genom genuspedagogik!
Även om vi har feminismen att tacka för att den har gått i framkanten för den jämställdhet som vi har uppnått så utbrister jag:
Tack och lov så har de andra feministvågorna trappat av! Hoppas att även den tredje vågen kommer att göra detsamma. Då kan vi övergå till vårt normalt jämställda samhälle där vi samarbetar med varandra – män och kvinnor!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer