Fel budskap

Igår undrade jag om TV-bilderna var hämtade från någon varieté – kanske från Kiviks marknad. Jag såg människor utklädda på de mest underliga sätt och egentligen väntade jag bara på lyteskomiken med skäggiga damen och dvärgar. Det var fullständigt verklighetsfrånvarande! Det kändes inte som om denna prideparad hade någonting med det ursprungliga budskapet att göra.

”Priderörelsen, ursprungligen från engelskans gay pride ungefär homosexuell stolthet, är en del av gayrörelsen som propagerar för att människor ska vara stolta över sin sexuella identitet, för att mångfalden i sexuella läggningar ska betraktas som något positivt och för att sexuell läggning och könsidentitet ska erkännas som en essentiell del av en personlighet och därför inte kan ändras med viljan.” Wikipedia

Men i detta pridetåg tävlade människor om att visa upp sig själv, sin politiska hemvist eller sin organisation. Det har helt enkelt blivit ett kommersiellt jippo.De flesta som deltog i paraden ville visa sin godhet, förståelse och acceptans. Sju partiledare deltog och medierna talade genast om att den åttonde inte var med. Men arrangörerna har ju klart uttalat att den åttonde inte är önskvärd! Det var dock inte viktigt att nämna i nyhetsrapporteringen. Det blev viktigare att rapportera om Nordisk ungdoms försöka att vara med i paraden – med budskapet:

”– Vi har varit där för att demonstrera mot Pride. Det behövs en kritisk röst som demonstrerar för kärnfamiljen. Vi tycker att den är hotad. De uppmuntrar till saker som skadar kärnfamiljen. Det har slutat handla om kärlek. Jag tycker att man får ha sex med vem man vill. Men Pride uppmuntrar en kultur som är extremt dålig, säger Fredrik Hagberg, talesman för Nordisk ungdom.”

Medierna talade om tumultet som uppstod när andra i demonstrationståget försökte köra bort dem.Men de ville definitivt inte beröra den viktiga frågan att kärnfamiljen förringas i vårt samhälle! Däremot intervjuade de flesta medierna vår statsminister:

”– Det här är en dag utav värme, kärlek, närhet och glädje. För mig är det att visa på alla människors lika värde, säger Stefan Löfven till SVT Nyheter.

– Det är det fina med Pride, man är som man är och man respekteras för det och älskas för det, fortsätter han.”

Hyckleri – tänkte jag! Denne man kämpar ju med näbbar och klor för att exkludera ett av de tre största partierna, SD, och därmed alla som röstar på detta parti! Hur kan han bara ta dessa ord i sin mun ”alla människors lika värde”? Den grupp av människor som röstar på SD är ju inte lika mycket värda? Vi har ju DÖ-överenskommelsen och alla gånger som han har kallat SD för ett fascistiskt parti, i färskt minne. Vr finns hans människokärlek?

Naturligtvis anser jag att alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett sexuell läggning. Men jag har svårt att förstå varför sexualiteten ska ut i det offentliga rummet. Samma personer som fördömer porren går i prideparaden sida vid sida med nakna eller halvnakna människor,  ”läderbögar” och människor utklädda till hundar. Jag känner mest äckel i samband med denna parad. Sex blir mer eller mindre smutsigt och fult! Budskapet försvinner och får mig att tänka på lyteskomiken i varietéerna på Kiviks marknad. När  sex kommersialiseras och politiseras så saknar jag kärleken, attraktionskraften och erotiken.

 

Att undersöka

Nu känns det angeläget att göra en undersökning om hur många undersökningar som görs om året och till vilken nytta. Jag tror att denna undersökning skulle göra större nytta än undersökningen om svenska folkets sexvanor.

”Gabriel Wikström har utnämnt sig själv till sexminister. Och historien bakom sjukvårds-, idrotts- och folkhälsoministerns nya titel började faktiskt när han låg i sängen – och twittrade.

En medborgare frågade skämtsamt på Twitter om inte ministern kunde förbjuda högljudda sexuella aktiviteter efter klockan 22, eftersom han hade grannar som störde. Gabriel Wikström svarade såhär:

@Twiststorm Låter trevligt för dom tycker jag. Bra för välbefinnandet och därmed folkhälsan också.”

Ja, det var så det började, läser jag. Förbudsministern vill bli populär. Han inser att sex säljer och att den kommande undersökningen redan har blivit en snackis! Han vill inte vara den osynliga förbudsministern. Han förstod aldrig att det skämtsamma twittret egentligen betydde: ”Kan inte ni politiker sluts upp med att lägga er i vanliga människors privatliv?” Han förstod inte att skämtaren raljerade över dumma politiker som vill bestämma över befolkningen.

Men … vilken nytta kommer vi att ha av denna undersökning? Blir det samma nytta som vi har av alla andra undersökningar? Naturligtvis ger undersökningarna arbetstillfälle. Någon måste utforma frågor, distribuera dem, samla ihop svar, sammanställa svaren och presentera dem för beställarna. Men sen …

Jag jämför med de enkäter och undersökningar som jag har gjort i mitt jobb. Jag har lagt ner åtskilliga arbetstimmar på detta – timmar som skulle kunnat användas mycket effektivare. Men nu många år senare vet jag att ingenting – absolut ingenting – har förändrats till följd av mina undersökningar. De finns kvar som dokument i några A4-pärmar och några har publicerats i diverse interna rapporter eller medier Men det är absolut det ända som har hänt. Mina utredningar har inte påverkat i någon riktning.

Det värsta är att det utförs mängder av undersökningar varje år. Många av dem är statliga undersökningar – googla och begrunda. Mängder av människor jobbar med dessa helt onödiga arbeten. De undersökningar som utförs inom stat, myndigheter, kommuner och landsting bekostas av skattemedel. Det är vi svenska folket, som betalar dem.

Jag kallar undersökningar och utredningar för dålig hushållning med skattemedel. När välfärden går på knäna så skulle pengarna,som bekostar alla utredningar, kunna användas mycket effektivare! Jag vill inte betala för Gabriel Wikströms eller någon annan politikers vilja att peta i mitt privatliv!

 

Feminism – till vilken nytta?

 

 

 

Jag har ofta under det senaste årtiondet funderat kring vilken nytta feminismen gör! Tidigare har jag räknat mig själv som feminist. Men något hände i början av 2000-talet. Det var då feministerna blev själviska och glömde bort de svaga förtryckta kvinnorna… Eller … var det så?

Den första vågen av feminism uppstod i slutet av 1800-talet. Det var överklasskvinnor som kämpade för rätten till utbildning på universiteten, för rätten att själv få bestämma över sitt liv och sina förmögenheter. De brydde sig inte om de ”vanliga” kvinnorna – de som jobbade som hembiträde, mjölkerska, tvätterska eller liknande. Nej, de ville bara förbättra villkoren för sin egen klass.

Men … den kvinnliga rösträtten? Detta brukar vara ett av feministernas argument. Tja, de kunde driva igenom både högre studier och rösträtt för att män ansåg att detta var ett helt riktigt krav. I Sverige fick kvinnorna rösta för första gången i riksdagsvalet 19 september 1921.

Under 1920-talet genomfördes betydande förändringar för kvinnorna. Nu uppnådde de laglig jämlikhet i många länder. Båda världskrigen förde kvinnor in i de traditionellt mansdominerade yrkena. Kvinnorna höll igång industrin och lantbruken medan männen var inkallade till att försvara landet. Detta inspirerade kvinnor till att eftersträva jämlikhet. Efter kriget förlorade dock många kvinnor de arbeten som de fått under kriget. De blev tvungna att lämna sina arbeten till förmån för återvändande soldater. Men kvinnliga grovarbetare fortsatte att arbeta inom lantbruket och traditionella kvinnoyrken.

Män hade dock insett att kvinnor kunde utföra de flesta jobben lika bra som de själva. Därför blev det en självklarhet att män och kvinnor skulle ha samma villkor. Män och kvinnor jobbade tillsammans och byggde upp vår välfärd.

Den andra vågens feminism som kom på 1960-talet, kämpade för total social och ekonomisk jämlikhet, eftersom likhet inför lagen redan uppnåtts i de flesta länder. Ett av de främsta målen för denna rörelse var kvinnors tillgång till preventivmedel, något som var otillåtet i stort sett överallt fram till 60-talet. I och med lanseringen av p-piller försökte feminister göra dem så tillgängliga som möjligt. Många hoppades på att detta helt skulle befria kvinnor från bördan av oönskade graviditeter, de ansåg att kontroll över fortplantningen var nödvändig för fullständigt ekonomiskt oberoende från män. Aborträtten var alltså ett av de viktigaste kraven, detta var dock en svårare målsättning på grund av de djupa meningsskiljaktigheter som fanns i den frågan världen över. Än i dag är rätten till fri abort kontroversiell i många delar av världen. Denna våg har också kallats för den sexuella revolutionen -kvinnligt bestämmande över den egna sexualiteten.

Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Dessa kvinnor kom ofta från överklassvänstern. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen; männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa, laga mat och vara sexpartners. Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet började en ny kvinnorörelse växa fram. Begreppet feminism användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks attityder. Det var då som nu en liten grupp egoistiska kvinnor som utgav sig för att företräda alla kvinnor!

Under 1990-talet upplevde feminismen en renässans. Det var då som tredje vågens feminism uppstod. Många politiker och partier kallade sig feministiska men feministerna blev om hur en feministisk politik skulle drivas och i Sverige bildades 2005 Feministiskt initiativ som en motreaktion.

Det var då som jag vägrade att kalla mig för feminist längre! Det var då som jag tyckte att nu får det vara nog med att överklassen ska diktera alla kvinnors villkor! Vi lever ju i ett av de mest jämställda länderna. Då kan jag inte hålla med en feminism som egoistiskt formulerar krav enbart för att tillfredsställa egna intressen!

För mig är frågan så mycket större! De finns ju mängder av kvinnor i världen som är förtryckta. De finns även här i Sverige – i våra förorter och bland invandrarkvinnor. Men dessa kvinnor är inte feministerna intresserade av. Istället så tänker de som Bilan Osman:

”Alternativ till kvinnors trygghet är feminism. Det är genuspedagogik i skolan, det är mer resurser till kvinnojourer. Det är förändringar av strukturer, omkullkastande av system som i generationer gynnat män. Det är att fördela makt och resurser. Det är att sluta göra våld mot kvinnor till en kvinnofråga.”

Dagens feminister vill ha makt och omkullkastar allt som har byggts upp gemensamt under de senaste 100 åren. De vill ta bort könsroller och ha genuspedagogik i skolorna. Eleverna ska fostras i jämställdhet. Men den jämställdheten har vi – utom i utanförskapsområdena. Men Bilan och de andra feministerna anser att alla problem som finns i samhället löses genom genuspedagogik!

Även om vi har feminismen att tacka för att den har gått i framkanten för den jämställdhet som vi har uppnått så utbrister jag:

Tack och lov så har de andra feministvågorna trappat av! Hoppas att även den tredje vågen kommer att göra detsamma. Då kan vi övergå till vårt normalt jämställda samhälle där vi samarbetar med varandra – män och kvinnor!