Kvinnors utsatthet

Ofta läser jag om kvinnor som blir utsatta för trakasserier av olika slag. Jag förstår helt och fullt hur de känner det! Jag, en tuff, orädd och självsäker kvinna som ser ut som de flesta, blev en gång utsatt för förföljelse eller stalkning. Det är drygt 30 år sedan men det finns i mitt bakhuvud fortfarande. Jag vill berätta historien för att ingen som blir utsatt för detta ska känna vare sig egen skuld eller maktlöshet. Jag vill också berätta för att alla ska veta att det har funnits män som gjort sådana saker alltid. Men … ingen mer än jag i min bekantskapskrets har drabbats. Det har alltså inte varit något vanligt fenomen. Antingen är det vanligare idag eller också talas det mer om sådant beteende idag. Det är inte bara kändisar, politiker eller journalister som drabbas – helt vanliga människor drabbas också! Min berättelse:

En helt vanlig solig söndagseftermiddag var jag – singelmamma till 3 tonåringar – ute och promenerade ensam mitt i stan. Det fanns fullt med folk runt omkring. Jag stannade vid ett skyltfönster. Andra sidan gatan speglar sig i skyltfönstret.

Där står en man och stirrar på mig. Inbillning, tänker jag! När jag går iväg sneglar jag på andra trottoaren. Jo, han går åt samma håll.Jag vänder ner i nästa gata och märker att han också vänder ner. Han bor kanske åt detta hållet, tänker jag. Så jag vänder igen vid nästa gathörn och han följer efter.

Längre fram träffar jag en bekant som jag stannar och pratar med. Förföljaren fortsätter. Bra, tänker jag. När jag sen fortsätter ser jag honom sitta på en bänk. Han reser sig och fortsätter förföljelsen.

Jag går hem. När jag kommer in tittar jag ut genom fönstret och ser honom på andra sidan gatan. Han står där en stund och tittar mot mitt hus. Idiot, tänker jag.

När jag kommer till jobbet dagen därpå sitter han på en bänk utanför jobbet. Samma sak händer när jag ska hem på kvällen. Senare på kvällen tittar jag ut och där står han och tittar mot huset

Detta pågår i ca 14 dar. En dag sätter jag mig, på bänken utanför jobbet, bredvid honom och säger: ”Vill du prata med mig?” Han skakar på huvudet och reser sig och går. Men sent på kvällen står han utanför mitt hus igen. Det fortsätter ytterligare en vecka. Jag var inte rädd – bara arg! Jag undrade vad han ville och vilken rätt han ansåg sig ha att följa efter mig. Han hade kränkt min integritetszon.

En kväll, när han som vanligt stod utanför mitt hus, gick jag ner i källaren och hämtade ett vedträ. Så rusade jag tvärs över gatan, högg tag i hans arm och skrek: ”Här har du mig! Vad vill du?” Han försökte ta sig loss. Jag skrek: ”Nästa gång får du ingen varning! Då kommer jag att använda vedträt!” Så släppte jag honom och han försvann snabbt.

Jag var arg så jag skakade en lång stund men … det var det sista som jag såg av den mannen!

Jag undrar fortfarande vad han ville och kollar fortfarande över axeln om någon följer efter mig. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på detta, men är glad att det var jag själv som fick honom att sluta.

Ingen kvinna ska behöva utsättas för detta!

 

Cirkus Sverige

Mitt privata bibliotek skulle kunna vara helt oorganiserat. Men jag har valt att ställa mina böcker i bokstavsordning efter författare. Jag kunde också ha valt att ställa in böckerna i bokhyllan efter genrer eller efter färger eller något annat. Det viktiga är att böckerna står kvar i hyllan där jag har ställt dem tills jag eller någon annan lyfter ur dem. Förhoppningsvis ställer vi senare tillbaka dem på samma ställe igen! Det är så jag organiserar mina böcker. De är inte levande och har inga egna ben som de springer iväg med. Det är ganska enkelt att hålla ordning på ”döda” ting. Försvinner de så beror det alltid på den mänskliga faktorn.

Går det att organisera människor på samma sätt? Tja, försök har gjorts och görs hela tiden med mer eller mindre lyckade resultat. Det har alltid funnits makthavare som vill leka cirkusdomptörer. De vill bestämma och vi andra ska bara lyda. Under krigs- och efterkrigstiden var det ganska lätt att domptera det svenska folket. Industrin gick på högvarv, lönerna sköt i höjden och välfärden kunde byggas ut. Det var så som (S) lyckades domptera folket. De gav folket välfärd i utbyte mot lydnad!

Det var så den svenska modellen växte fram. Men på 1970-talet sökte (S) mer makt. De ville inte enbart ha makt över arbetarna utan också över företagen. De försökte lagstifta och blanda sig i avtalsrörelsen. Vi ser resultatet idag – en stor del av den industriella tillverkningen har flyttat utomlands. Den svenska modellen och lagstiftningen tvingade dem till detta, för att överleva. Därmed har vårt land också fått en låg självförsörjningsgrad.

Nu vill (S) ännu en gång lansera den svenska modellen. Men hur tror de att de ska lyckas? Det finns ingen blomstrande industri och välfärden håller på att krackelera. Ändå försöker de domptera oss på samma sätt som tidigare – lyd och betala mer i skatt! Vad får vi i utbyte? Ännu mindre välfärd, stora problem i hela samhällsstrukturen och ett land som vi inte känner igen oss i? Det går inte att motivera människor till vad som helst utan att ge något tillbaka. Inte ens den svenska modellen, en humanitär stormakt eller en feministisk regering kan locka oss. Tvärtom är det många av oss som känner avsmak från att bli dompterade!

Igår tittade jag på partiledardebatten – 8 personer som vill domptera svenska folket. Behållningen av denna debatt var väl mest att konstatera mer pajkastning än innehåll. Alla tävlar om att vara pajasen som kaster tårtan i ansiktet på någon annan. Jag såg ingen given domptör som jag kan lita på och jag vill inte delta i deras cirkusmanege!